Den 3 juni 1953 slog Dansmuseet upp portarna till sina lokaler i Operans källare. Under åren har Dansmuseet mött sin publik genom nästan 130 utställningar och mängder av programaktiviteter. Och 70 år senare lever Rolf de Marés skapelse vidare med blicken riktad mot framtid, samtid och dåtid. Dansmuseet är alltjämt en levande mötesplats med dansen och rörelsen i centrum.
Det är ingen överdrift att säga att Dansmuseet är ett kärleksbarn, ett konkret och beständigt resultat av dansens och kärlekens flyktiga natur. För drygt 100 år sedan inledde Rolf de Maré (1888–1964) och Jean Börlin (1893–1930) en relation och ett äventyr som trotsade både normer och förväntningar. Med sitt danskompani Svenska Baletten turnerade de i stora delar av Europa och USA. De utmanade danspubliken med moderna och vågade uppsättningar, inspirerade av konst, historia och 1920-talets dynamiska tidsanda.
Men både kärleken och äventyret tog slut. 1930 gick Jean Börlin bort, 37 år gammal. För att hedra minnet av sin bortgångne vän grundade Rolf Les Archives Internationales de la Danse (AID) i Paris 1931. Målet var att AID skulle fungera som ett kunskapscenter för forskare, allmänhet och danskonstnärer, precis det som Rolf och Jean hade saknat under åren med Svenska Baletten.
På AID fanns arkiv, bibliotek och museum. Förutom utställningar ordnades också koreografitävlingar och forskningsresor. Rolf var en världsresenär sedan ungdomen och under 1930-talet företog han ett antal forskningsresor till bland annat Indonesien och Japan för att dokumentera dans. Efter andra världskriget valde Rolf att stänga AID och donera delar av samlingarna till franska staten. Men de utomeuropeiska samlingarna och Svenska Balettens kvarlåtenskap packades ner och fraktades till Stockholm.
Rolf de Maré synar några kinesiska stavdockor. De östasiatiska föremålen var kärnan i Dansmuseets första utställningar.
Dansmuseet öppnade sina dörrar den 3 juni 1953 i Operans källare, en plats med särskild historisk betydelse för Rolf de Maré. Det var nämligen från Operan som han och Jean hade stulit dansare till sitt eget kompani 33 år tidigare. Rolf de Marés nära medarbetare Bengt Häger utsågs till museets intendent 1954. Häger var en man med många strängar på sin lyra – impressario, författare och rektor för Koreografiska institutet för att nämna några. Häger var helt avgörande för att Dansmuseet skulle komma till stånd och han var museets chef under många år.
Kärnan i museets utställning i Operans källare var de östasiatiska föremål som hade kommit från AID. Men lokalerna var varken anpassade för utställningar eller särskilt publikt tillgängliga – Dagens Nyheter kallade museet för ”dold skatt i källare”. Dansmuseet har under sina 70 år fört en ambulerande tillvaro. Första flytten skedde i början av 1970-talet, då museet flyttade in i Filmhuset. De nya lokalerna innebar nya möjligheter för utställningar och samlingsförvaltning. Under 1970-talet producerade Dansmuseet 21 tillfälliga utställningar. Museets första tillfälliga utställning handlade om Ryska Baletten och visade den stora samling av originalkostymer från kompaniet som museet hade införskaffat.
I början av 1980-talet flyttade Dansmuseet till Wennergrenska palatset i Diplomatstaden. Decenniet präglades av samarbeten. Det började med en Svenska Baletten-utställning på Göteborgs konstmuseum, sedan följde 100-årsfirandet av koreografen Michel Fokine på Operan. 1982 gjordes en utställning om Svenska Baletten i Minneapolis och 1983 undersöktes de svensk-ryska banden inom dans på Bakhrushin-museet i Moskva. Under dessa år var museichef Häger också president för UNESCO:s danssektion, vilket gav Dansmuseet ett stort internationellt nätverk.
På 1920-talet samarbetade Jean Cocteau (t.h.) med Rolf de Marés danskompani Svenska Baletten.
Här är de två vännerna utanför Operan i Stockholm 1961, vid ett besök på Dansmuseet.
1990-talet innebar flera förändringar för Dansmuseet. Återigen flyttade museet, denna gång till Dansens hus. Bengt Hägers tid som chef fick ett slut och Erik Näslund tog över. Näslund var redan vid sitt tillträde välförankrad i dansvärlden, som kritiker, författare och forskare. Genom åren har han skrivit ett flertal standardverk inom svensk konst-, dans- och kulturhistoria – om bland andra Carina Ari, Birgit Cullberg, Nils Dardel och Rolf de Maré.
Utställningsverksamheten fortsatte och museet producerade flera retrospektiv över dansens stjärnor – Ivo Cramér, Merce Cunningham och Anna Duncan hade alla separatutställningar. Men också några av dansens dekoratörer lyftes fram, som Léon Bakst, Einar Nerman och Fernand Léger. 1999 flyttade museet till Gustav Adolfs torg och blev granne med Operan. 00-talet innebar rekord i antalet utställningar, 41 stycken. Tre olika Birgit uppmärksammades – Åkesson, Cullberg och Nilsson. 2003 firade Dansmuseet 50-årsjubileum med bland andra Virpi Pahkinen och Irving Penn. Dessutom ordnades under dessa år en mängd dansföreställningar på museet.
Efter knappt 15 år på Gustav Adolfs torg omlokaliserade museet, den här gången till Drottninggatan 17. Dansmuseet fick sin tredje chef 2017 när Eva-Sofi Ernstell, tidigare chef på Armémuseum, tog över stafettpinnen. Ernstell var museiperson ut i fingerspetsarna och hon initierade flera samlingsnära satsningar utifrån museets kärnuppdrag. Den 25 oktober 2020, på hundraårsdagen av Svenska Balettens premiär i Paris, öppnade jubileumsutställningen Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete. Samma år mottog museet en stor donation från Cramérbaletten. 2021 inleddes ett omfattande digitaliseringsprojekt på museet, som tillgängliggör museets samling i sin helhet på nätet. Efter Ernstells plötsliga bortgång i september 2022 tog Erik Mattsson över som tillförordnad museichef. I juni 2023 firade Dansmuseet sina första 70 år med en kalasvecka. Sedan september 2023 är Hans Öjmyr museets chef. Öjmyr har en lång museikarriär bakom sig, senast som chef för Länsmuseet Gävleborg.
Dansmuseet har alltid varit ett levande och rörligt museum, ett kunskapscentrum och en mötesplats. Förutom utställningar består verksamheten av pedagogiska program för barn och unga, danskroki och workshops för vuxna, samtalskvällar, forskarkonferenser, bokutgivningar och samarbeten. Samtidigt som samlingen och arkivet kontinuerligt har fyllts på med både svensk och internationell danshistoria. När Dansmuseet nu ser tillbaka på 70 års verksamhet i dans- och scenkonstens tjänst sker det med blicken stadigt riktad mot framtid, samtid och dåtid.